Efter kl. 15.00 den 17 februari 2008 och de glädje stunder som jag upplevt med många andra, timmarna efter, efter den historiska ögonblicken för Kosova och kosovarer. Efter massor med flaskor av champagne och fyrverkerier, är det dags för oss att stanna en stund och tänka.
Våra tankar ska gå och bör gå till alla de serber som idag känner att de har förlorat mycket, till alla dem som idag känner otrygghet och rädda för det som komma skall.

Under dessa stunder, minna tankar går till Natasa Kandic människorättsaktivist från Belgrad som trots att som ensam röst i de offentliga världen i Serbien - hade hon mod och deltog i självständighetens ceremoni den 17 februari. Minna tankar går även till Cedomir Jovanovic LDP (liberala partiet i Serbien). Detta trots den krigsstämning i gårdagens serbisk parlament kunde han få andra parlamentariker till en stund självrannsakan.
Serbien är idag, sårat. Detta är inte konstigt. I 100 år har den serbiska politiken gått ut att befolka Kosova med serber, att tömma Kosova med albaner. Mellan två världskrig deporterade c:a 300 000 tusen albaner till Turkiet, exakt till den delen av Turkiet som heter Kurdistan. Efter andra världskriget lika mycket tvingades, dels till Turkiet dels till andra länder. Det som hände 1998 och 1999 har minst min generation upplevt från sina soffor framför Tv eller på annat sätt.

Trots detta kunde inte serbiska politiken uppnå sitt mål att bli av med den albanska orosfaktorn för att uppnå sitt mål för en stor Serbien. Den serbiska propaganda maskineriet har varit och är jätte stor och destruktiv.

Inte konstigt att en vanlig serb tycker att detta som har hänt är katastrof för landet. Inte konstigt att man känner sig räd för den nya landet.

Just därför ska albaner i Kosova som utgör majoritets befolkningen gå i bräschen för integration, försoning och förståelse. Det är precis det som framkommer från självständighets deklarationen. Kosova är lika mycket ert som albanernas, Kosova tillhör alla som lever och har anknytning till Landet, det är dessa meningar som väger så starkt i själva deklarationen.

Albaner och serber har inte haft det lätt under dessa sista 10 decennier. Lått oss hoppas att vi tillsammans kommer att FIXA det. Ingen land i värden kommer att kunna hjälpa oss om vi själva som tillhör dessa två nationer inte anstränger oss för att föra dessa länder mot bättre tider. Samma ansvar har även omvärlden att bidra med ord och handling för försoning och demokratiska processer både i Kosova och i Serbien.

Därför kommer jag i egenskap av mig själv, prata, göra, skriva och höja rösten för dem som känner sig svaga och i underläge. Så länge det finns serber och andra minoriteter i Kosova som känner sig otrygga - Självständigheten för mig kommer att kännas halvdant.

Med vänlig hälsning
Jashar Berisha