De fick se varandra LIVE   
Kosovas Presiden Fatmir Sejdiu                             Serbiens president Boris Tadic

Det "efterlängtade" samtalet om Kosovas status har ägt rum i NEW YORK den 28/9. Enorm press bevakning kring detta. Allt är i sin ordning, Det ska vara så, man ska mötas och man ska samtala, våld löser inga problem. Så långt är de helt eniga. Till och med makthavarna i Serbien har kommit till insikt att man löser inga problem med våld trots att man pratat om våld då och då.

Men vad gav och vad kommer att ge sådana möte för resultat? Fredsmötet i New York förutom att parterna fick se varandras ansikte live och komma överens om ett nytt möte i Bryssel gav inte mera. Medierna skriver att något genombrott var inte väntat heller. Frågan är vad kommer mötet i Bryssel ge den 14 oktober? och vad kommer alla de andra möten att ge efter den 14 oktober fram till den 10 december då trojka (representanter från USA, EU och Ryssland) har gjort sitt jobb och kommer att rapportera för FN.

Serbien kom med sitt förslag att Kosovoalbaner får dem maximala rättigheter som en minoritet  någonsin har fått världen över. Den albanska sidan nöjer sig inte med att bli kallad för minoritet och anser att de redan är en nation som erbjuder serberna och Serbien all konstruktiv och bra samarbete länderna emellan kan ha. Man hänvisar till Ahtisaaris plan som i detaljer reglerar hur albaner och serber ska leva tillsammans och som grannar.
Serberna tycker att till inget pris kommer de att släppa Kosova att bli fri med tanke på dem kyrkor de har i Kosova och deras betydelse i serbernas historia och nationens anda.
Albaner å andra sidan vill komma loss från ett 90 års ockupation och ständiga försök från Serbien att överbefolka Kosova med serber.

Om man lyssnar på parternas vokabulär så lyder som följande: Kostunica som är Serbiens statsminister i hans försök att argumentera om Serbiens rätt om Kosova då och då säger att om inget annat så kommer att hända våldsamma saker ifall Kosova åberopar självständighet. Tadic, Serbiens president är lite mera ödmjuk i sin vokabulär men då och då råkar ramla någon grodda ifrån hans mun, som när han besökte Tjeckien för ett par veckor sedan då han utryckte att om inget annat går Serbiens väg då är det våld som kanske måste lösa problemet.

Kosovas president, Sejdiu säger och upprepar att Kosova är redan självständigt och det gäller bara att övertyga FN länderna, särskilt Ryssland att gå med på den linjen så att Kosova blir erkänt via FN. Kosovas premiärminister, Qeku är inte lika övertygande, han säger att efter 10 december om inget annat händer då kommer Kosovas parlament att utropa sitt lands självständighet och han vet också att det finns länder som kommer att gå med på
ett  sådant beslut. Länder som USA och en stor del av länder som ingår i den Europeiska Unionen.

Skillnaderna om problemlösning bland politikerna i Kosova och Serbien ser lite olika ut. Hela Kosovas etablissemang är enigt om att Kosova ska bli självständigt. Det finns inte någon från dem styrande eller oppositionen som opponerar denna rätt som man anser Kosova har. Det finns dock få röster som är mycket marginella i sin betydelse som anser att Kosova, delar av Makedonien som är bebodda med albaner samt delar av Monte Negro ska gå samman med Albanien.

Å andra sidan i Serbien är det en stor opposition som har uttalat sin rätt att med militär makt få Kosova tillbaka, alltså samma linje som Milosevic. Partierna som ingår i regeringsbildningen i Serbien är mycket oeniga kring hur de ska förhålla sig till Kosovas problemlösning. Kostunica som är en nationalist av Milosevics mått är mycket radikal i sitt tänkande och handlande fast han försöker se ut som en demokrat medan Tadic är beroende av koalitionen med Kostunica.

Vi får väl se hur saker och ting kommer att utvecklas framöver. Jag tror inte på något nytt krig i Kosova trotts det hot som då och då kommer från Serbien. Däremot så tror jag att efter den 10 december kommer Kosovas parlament att utropa landets självständighet som kommer att ställa både politikerna i Kosova och Serbien inför andra utmaningar men även USA, Ryssland och EU som gör dagens stormaktspolitik.

Jashar Berisha/ Helsingborg
den 30 september 2007