Vi har våldet i blodet? ? så stod det i en stor rubrik på Helsingborgs Dagblad för en tid sedan. Rubriken var ett citat från en ungdom i Landskrona. En stark rubrik som får även den som sällan läser HD att springa till tidningskiosken. Jag tror att det är många som har läst reportagen från Landskrona om alla de ?gängproblem? som finns där och också artiklarna om Fredriksdalskolan och andra problem i Helsingborg.

Sedan kom fler artiklar som försökte beskriva verkligheten i Landskrona och i vårt avlånga land. Reaktioner följde. I möte med folk får jag massor med frågor. Hur ser du på detta? Är det så att ni har våldet i ert (kultur), blod? Är det verkligen sant att dessa ungdomar är krigsskadade? Hur löser samhället detta? Frågorna är många, reaktionerna är starka. Svaren är många också. En tycker att hårdare straff är lösningen, den andre vill att man skickar dem dit de kommer ifrån, en tredje vill satsa mer på förebyggande arbete, en fjärde vill att polisen ska äta i skolan med mera.

Jag har förståelse för oron. Jag blir självklart också orolig. Tankarna flyger i väg till de drabbade och inte minst till de grabbar som ställer till. Det har skapats sår som människor kommer att leva hela livet med. De drabbade kommer att bli påminda var än de tar vägen ? de som har drabbats kommer, om inte i dag, så längre fram att må riktigt illa av det. Å andra sidan kommer samhället att bli hårdare, mer osäkert, integrationsprocessen kommer att avbrytas ? kanske bara för en stund, men ändå. De onda krafterna får sin näring och vi är i en ond cirkel.

Så upp till kamp vi i vuxenvärlden ? låt oss ta hand om våra barn, vår framtid.

Jag har jobbat i snart tio år med barn och ungdomar. Allt från dagis till behandlingshem. Jag har mött ungdomar som kommer från olika familjförhållanden, som har olika kulturell bakgrund, olika hudfärg, olika handikapp, kommer från olika delar av Sverige ? men jag har aldrig mött en unge som är omöjlig. Under mitt liv har jag mött vuxna, jag har jobbat med dem och sett styrka och svaghet hos dem och hos mig själv, men tyvärr: jag har mött ganska många omöjliga vuxna.

Det svenska samhället är ett samhälle som ska fungera. Systemet ska fungera även då vi får in flyktingar och människor från olika kulturer, även då vi får in människor som kommer från krigsdrabbade områden. Vi som har flytt till Sverige, har flytt från våld, fattigdom och annat elände. Vad är det som inte fungerar då?

Jag tror att vi finner svaret hos oss själva ? framförallt vi som representerar den mogna världen ? vi vuxna. Definitivt har vi stora problem i samhället. Ungdomar med problem blir fler och fler. Vuxna som inte orkar eller inte bryr sig ökar i samma takt. På något sätt har vi hamnat i en ond spiral då generationerna påverkar varandra mycket negativt ? vi har integrationsproblem mellan generationer snarare än allt annat.

Ungdomar är inte dumma, de är smarta, de ser oss, de granskar oss och till slut gör de som vi. När de granskar oss, märker de hur fel vi handlar ? då blir det en signal för dem att göra dumma saker. Våra kära ungdomar märker att de kan göra samma dumma handlingar flera gånger utan att det händer någonting. Ganska ofta vet inte ens deras föräldrar om det. De ser hur svaga vi vuxna är och att vi egentligen inte kan sätta gränser ? då är det fritt fram för dem att göra vad de vill. Det är väldigt många föräldrar som inte vet var deras barn befinner sig just nu, vilka de umgås med.

Det har blivit vi och dom. Vi som inte orkar och dom som ropar på oss. Vi som inte kan sätta gränser

och dom som testar alla gränser. Vi som kommer hem trötta från jobbet och dom som slöar framför datorn.

Vi som inte har arbete och tycker att livet är pest och dom som inte ser någon framtid. Vi som

är rädda och dom som finner styrka och trygghet i varandra.

I mitt arbete som behandlingsassistent, integrationskonsult, fritidsledare och som skolpersonal har jag ofta tagit kontakt med föräldrar. Inte någon gång har en förälder sagt att det var fel av mig att ta kontakt med honom/henne. Alltid har den föräldern varit glad och tacksam att någon ringer och berättar hur ens barn har det ute i den stora världen. Samtidigt har det samtalet lett fram till stora förbättringar när det gäller den ungdomen.

Det finns bara två sorters problem: det ena som går att lösa ? det andra som tar lite längre tid att lösa. Så upp till kamp vi i vuxenvärlden ? låt oss ta hand om våra barn, vår framtid. Känn även att om du hjälper ett barn som inte är ditt, kan han/hon faktiskt vara med och betala din pension i morgon. Jag är alban från Kosova, jag flydde från våldet (för att jag inte hade något våld i blodet) ? precis som den som kom från Iran eller Vietnam.

Jashar Berisha stolt alban och svensk, Helsingborg