Jugoslaviens historia

Med tanke på att debatten om Kosova spillt över i debatt om Fd Jugoslavien, så kommer här utdrag ur min papper på :

Jugoslavien -

 Nationalism som ett historisk, politisk och regionalt fenomen

Jugoslavien som en nation och stat

Idén om en sydslavisk stat i Balkan föddes under 1800-talet. Den kroatiska intellektuella eliten som var de första som utvecklade tanken om en gemensam sydslavisk stat såg den gemensamma sydslaviska etniska, språkliga och kulturella arvet som en stark bas för ett samarbete och en möjlig politisk sammanslutning - enhet. En s.k. Jugoslavism såg sitt första ljus. Dessa idéer hade inspirerats av 1830- och 1840- talets så kallade Illyrianska rörelse som ville säkra de etniska, territoriella och språkliga rättigheter för kroaterna i den av Ungern kontrollerade Kroatien. Denna nationella uppvaknande hade i sin tur fått sin inspiration av den franska revolutionen. Den Illyrianska rörelsen uppmuntrade en kroatisk kulturell renässans som ett första steg mot en större politisk och etnisk sydslavisk union. Kroaterna och serberna tillhörde denna stora grupp av sydslaver tillsammans med slovener och andra slaviska invånare i Bosnien, Montenegro och Bulgarien. (Cohen, Lenard J. Broken bonds, sidan 4, Oxford 1995). I början fick dock dessa idéer lite stöd av serber, slovener och andra sydslaviska befolkningar. Serbiska intellektuella oroades över att det serbiska språket skulle marginaliseras av de kroatiska intentionerna som serbiska intellektuella ansåg rent lingvistisk tillhöra den serbiska nationen - vilket underminerade den gemensamma strävan för ett sydslavisk enande. Under 1848 års revolution mot den habsburgska monarkin kom dock samarbetet mellan serberna, som var under ottomansk herravälde, och kroaterna, som var under Österrike - Ungern, att intensifieras. Vilket på nytt stimulerade tanken om en sydslavisk nationalism och enande (Cohen 1995: 4). Ett försök till enighet gjordes redan i mitten av 1860-talet då den kroatiska biskopen Strossmajer och den serbiska utrikesministern Illja Garasanin kom överens om att jobba för en Jugoslavisk stat oberoende från både Österrike och Turkiet. Men utan en större och djupare förankring bland serberna om en Jugoslavisk ideologi så övergav serberna därför också samarbetet efter mindre än två år. Ett skäl till detta kan förklaras med att serbernas underordning i det ottomanska herraväldet skapade en serbisk underutveckling som i sin tur skapade en serbisk nationalism med intentioner om ett serbisk utbrytande ur det ottomanska väldet. Det var detta och inte idén om någon illyriansim och jugoslavism som var dominerande bland serberna (Cohen 1995:5). Den serbiska territoriella kampen under balkanska krigen 1912-1913 möte dock stor entusiasm bland unga slovener och kroater som såg serbernas militära styrka som en kraft som skulle bli en faktor i en framtida sydslavisk dominans av området. Därför föreslogs en sydslavisk stat med en serbisk maktdominans som det enda sätt att kunna förverkliga en statsbildning som kunde godtas av serberna. Serbien skulle spela den dominerande rollen i denna statsbildning som till slut bildades 1918 under namnet kungariket Jugoslavien (Cohen 1995:12-13).

Denna nya Jugoslaviska statsbildning kom att inrymma ett antal olika slaviska och icke-slaviska nationaliteter, så som serber - montenegriner (42 %), kroater (23 %), slovener (8 %), makedonier (5 %), bosniska och sandzakiska muslimer (5 %), samt albaner (4 %). Staten kom också att bli multireligiös med olika religiösa grupper så som ortodoxa kristna (46 %), katoliker (39 %) och muslimer (12 %) (Cohen 1995:13). Inom den nya jugoslaviska territorialstaten kom alltså olika nationaliteter och religioner att inrymmas. Denna territoriella indelning kom dock att skapa en del problem för det icke slaviska albanska nationen som innan balkankriget 1912-1913 rent geografisk var utspridd i västra delarna av Balkan: Albanien, västra delarna av Makedonien och södra delarna av Serbien (Kosova). Med bildandet av kungariket Jugoslavien kom den albanska nationen att rent territoriellt delas i två olika stater, Albanien och Jugoslavien. Sådana här geografisk utsprida och etnisk varierande historiska traditioner och subkulturella grupper kom att bli en stor utmaning för landets politiska ledarskap. Fast den inspirerande jugoslavismen och den sydslaviska enigheten under balkankrigen, som kom att skapa en sydslavisk stat, föreföll attraktionen för statsbildningen fortfarande begränsat för majoriteten i den etnisk och religiöst uppdelade landet. Dock kom det största framtida problemet för en legitim stat att handla om den konstitutionella uppläggningen. Det serbiska ledarskapet kom att totalt förkasta varje kroatisk och slovensk initiativ till att organisera landet utifrån federala linjer (Cohen 1995:14). Konstitutionen kom att tas 1921 där det Serb- kroatiska - slovenska folket gemensamt skulle styra den centraliserade staten. Rent praktisk kom det att förhålla sig på det sättet att den centraliserade makten och styret kom att ha sin bas i Belgrad (Cohen 1995:14). Motståndet till det serbisk centraliserad styret kom främst från det kroatiska bondepartiet som ville ha ett löst federativ konfederation istället. Dessa strömningar kom också från slovener, och både kroater och slovener var i allmänhet motståndare till en balkanisering av det kroatiska och slovenska folket som de ansåg sig kulturellt var mer europeiska. De såg en stark centraliserad serbisk styre som ett hot mot en europeisering av Jugoslavien (Cohen 1995:15). Ett annat problem som den nybildade Jugoslaviska statsbildningen kom att brottas med var det konstitutionella erkännandet av mindre slaviska folkgrupper som montenegriner och makedonier men också av icke slaviska folkgrupper så som albaner och ungrare, som inte alls fick några konstitutionella rättigheter. Den serbiska och kroatiska oppositionen ignorerade de etniska och politiska rättigheterna för de mindre små slaviska och icke slaviska grupperna då de endast valde att erkänna de tre, serb- kroatisk- slovenska, nationernas monopol över statsbildningen. Man kom därmed ifrån den pan- Jugoslaviska ideologin som tidigare generationer av kroatiska och slovenska idealister kämpat för (Cohen1995: 15). 

Jugoslavien som en federation

Den första inriktningen i en federativ indelning av landet kom, trots tidigare sebrisk motstånd, att ske i och med 1939 års Cvetkovic -Macek överenskommelse. Detta innebar att kroaternas begäran om en separat kroatisk nationell enhet tillgodosågs. Den nya kroatiska nationellenheten kom att utöka sin territoriella och politiska makt genom att innefatta delar av Bosnien och genom politisk självständighet i administrativa frågor med bas i Zagreb (administrativ region). Detta steg mot en federalistisk Jugoslavien gjordes i första hand som en uppgörelse mellan de två största etniska grupperingarna, serber och kroater (Cohen 1995:17-18). Under andra världskriget kom Jugoslavien att ockuperas av nazityskland. Under denna tid kom många regioner, främst delar av Kroatien att utnyttja situationen och påbörja terror och förföljelser av minoriteter. Det skapades oerhörda spänningar mellan serber och kroater som ledde till gerillakrigsföring mellan den nazistödda kroatisk ustasamilisen och den serbiska cetnik rörelsen som styrdes av den serbisk dominerade exilregeringen i London. Dock kom det Jugoslaviska kommunistpartiet (partisanerna) att bli en dominerande kraft i konflikten och i motståndet mot ockupationsmakten. Partiets mål var att öka den socioekonomiska progressen samtidigt som man ville ha en jämlik etnisk statsbildning inom en enad, federal och självständig Jugoslavisk stat (Cohen 1995:22). Man ville ha en pluralistisk stat med socialistiska influerade grundvärderingar. Partiets ledare, den kroatiska kommunisten, Josip Bros (senare Tito), ville ha en social revolution utifrån Marxistiska linjer och separata republiker och provinser utifrån de nationella begären inom ett federalt och självständigt Jugoslavien (etniska och kulturella regioner). Nära inpå krigsslutet av andra världskriget och nazisternas bebådade förlust valde kommunisterna som krigssegrare att planera sin framtida federala stat utifrån den sovjetiska enpartimodellen.

Bosnien med en heterogen befolkningssammansättning av både serber, kroater och muslimer kom, med serbernas och kroaternas förtretande, att konstitueras som en separat republik i den kommunistiska federationen. Det serbisk och kroatisk dominerade provinsen Vojvodina kom att bli en autonom provins till Serbien vilket gjorde många kroater besvikna då det trodde att detta skulle kompenseras för detta genom att Kroatien skulle få medparten av Bosnien. Vissa andra f.d. kroatiska territorier kom också att tilldelas republik status så som Montenegro och Vojvodina som en autonom provins till republiken Serbien. Den historiska regionen Sandzak som beboddes av serber och muslimer fick heller ingen status som republik utan delades mellan Serbien och Montenegro. En annan svår region var det serbisk medeltida hjärtlandet, i den gamla serbiska imperiet, Kosovo- Metohija som 1945 beboddes till 70 % av albaner. Efter krigsslutet kom Tito, trots en del av de albanska kommunisternas motvilja, att tilldela Kosova en status som en autonom provins till Serbien. Stora delar av de serbiskbebodda områdena i det under kriget självständiga Kroatien blev återigen införlivad i Kroatien. Andra regioner som fick status som republik var Makedonien och Slovenien (Cohen 1995:25-26). Partiet hade olika strategier när det gällde att hantera federationen och de regionala och etniska frågorna. Under första tiden av federationsbygge 1945-1952 utvecklades en ideologisk grundad politik med ekonomiska efterkrigsprogram som skulle eliminera landets tidigare etniska och regionala konflikter. Den mer decentraliserade makten inom den federala unionen kom inte först förrän senare in på 1950-talet. Innan dess var federationen byggd på den sovjetisk-federala modell där mycket av makten var centraliserad till den centrala partiapparaten med tydliga hierarkisk uppbyggda maktstrukturer (Cohen 1995: 26-27). Under hela 1950- talet kom regimen att liberalisera det politiska systemet och inför en mer human form av socialism genom att ändra policy gällande den "nationella frågan". Efter brytningen med Sovjet 1948 ville Tito stärka partiets legitimitet och kunde därför inte längre använda sig av metoder som ignorerade det djupt rotade känsligheten i de etniska frågorna som fanns hos stora delar av befolkningen. Dock kom den riktiga makten över republikerna och provinserna i det federala systemet inte att drastisk förändrats även efter liberaliseringen. Dock fick den lokala statsapparaten en mer auktoritär makt i och med starkare kommunala självstyren. Metoden att hantera de olika etniska och regionala konflikterna som dök upp den första tiden efter kriget var genom att sopa de under mattan eller genom att låt partieliten sköta det internt bakom stängda dörrar (Cohen 1995:28-29).

Under 1960-talets senare hälft, i och med maktfråntagandet av flertal top serbiska kommunistledare, så som vice presidenten Alexander Rankovic, började man byta strategier när det gällde det etniska mångfalden och konflikterna som var kopplade till de. Man började föra en mer pluralistisk politik, en mer "pluralistisk socialism". Regimen såg inte de etniska konflikterna som tabu eller som något man skulle sopa under mattan längre. Man kom att acceptera att de olika intressekonflikterna var normala och långtgående fenomen i den socialistiska evolutionen, och att sådana intressekonflikter skulle kanaliseras och institutionaliseras (se Anssi Passi, Törqvist 1995:62) bäst genom en politisk som gav ett mer vitaliserad federalistiskt system genom en ytterligare maktförskjutning. Detta lede till att landets republiker och provinser kom att få mer av den centrala politisk makten (Cohen 1995:29-30). Man kom dock under en kort period på 1970-talet att retirerar från den "pluralistiska socialismens" princip då Tito valde att använda politisk och militär makt mot en allt mer växande nationalsim. Flera nationalistorienterade kroatiska kommunister kom att arresteras.

Men med kommunistelitens starka grepp om makten och enpartisystemets maktgaranti fortsatte man i mitten på 1970-talet att decentralisera makten och införa mer av regional självförvaltning (administrativa regioner, se Törnqvist 1995:62). Man antog en ny konstitution 1974 som tillhandahöll en jämlik regional representation som inte utgick från någon proportionell basis. Istället för en stark och enhetlig centraliserad parti karakteriserades regimen numera av sex enheter lokaliserade i republikerna och i provinserna (Cohen 1995:32-33). Under 1970-talet hade alla delar av Jugoslaviens regioner ekonomisk bättre ställt än före kommunisternas makttagande efter andra världskriget. Men de ekonomiska och sociala skillnaderna mellan de rikare och fattigare regionerna av landet hade ökat markant. Största skillnaderna fanns mellan republiker som Slovenien och Kroatien och republiker som Bosnien, Makedonien samt Montenegro. Medborgare i de mer rika regionerna var tvungna att ta ett stort ansvar för de stagnerande delarna i landet (Cohen 1995: 34). 

Den sociala och ekonomiska utvecklingen under 1980-talet

De regionala ekonomiska och sociala skillnaderna ökade i en oerhört explosivt fart i takt med den försämrade ekonomiska utvecklingen under 1980-talet. Folk blev uppsagda från sina arbeten istället för att man sänkte deras löner. Man blev beroende av att den lilla privata sektorn i landet som skulle anställa alla de som förlorade sina jobb i det offentliga. Samtidigt drog man undan bena för dessa företag genom att begränsa möjligheterna för kreditutlåning pga. en rädsla för att prisinflationen skulle få ett större grepp om ekonomin. Arbetslösheten kom att variera under hela 1980-talet, från att knappt existera i Slovenien till att beröra 27 procent av den arbetsföra befolkningen i Makedonien och upp till 50 % av den i Kosova. De officiella jugoslaviska arbetslöshetssiffrorna 1984 var 14 % och 1988 nära 17 % (se: tabell 3-1, 3-2, Susan L. Woodward, Balkan Tragedy, 1995 s. 52). En underklass av arbetslösa och outbildade arbetskraft kom att bli stor grupp runt om kring de urbana områdena. Den stora arbetslösheten, speciellt bland unga och kvinnor, löne- och inkomstförsämringar och prisökningar kom att sänka hushållens inkomster till de inkomster jämförbara med nivåer tjugo år tidigare (Woodward 1995:51).

Tillväxten i landet kom att sjukna från en positiv tillväxt på cirka 5 % 1980 till en negativ tillväxt på -5 % 1990 (Woodward 1995: 55, tabell 3-4). Allt detta påverkade naturligtvis den federala budgeten och federationen kom i konstitutionell kris i slutet av 1990 när Slovenien, Serbien och provinsen Vojvodina vägrade att betala de federala skatterna. Denna kris förvärrades ytterligare när Milosevicregimen i Serbien stal ungefär1.8 miljarder dollar från de federala besparingarna för att fördela det bland det serbiska folket och därmed garantera sig en valseger i det serbiska valet. Detta gjorde de slovenska och kroatiska regeringarna rasande och de deklarerade att deras åtagande mot federationen nu var upplösta. Detta skapade naturligtvis en finansiell kris för federationen där många av dess åtagande mot de mer eftersatta republikerna i form av finansieringar i exportstöd, pensioner till krigsveteraner och till andra fonder kom att hållas inne. Bosnien kom att reagera på de uteblivna finansieringarna och påpekade att de också skulle frysa deras betalningar till federationen medan Makedonien och Montenegro enbart visade sitt missnöje med de uteblivna transaktionerna. Serbiens, Kroatiens och Sloveniens ovilja att betala in en del av sina skatteintäkter till federationen påverkade också landets försvarsbudget. Detta lede till att försvarsmakten inte kunde betala sina räkenskaper och förseningar av matransoner och andra nödvändigheter drabbade militären. Den ekonomiska upplösningen av federationen hade påbörjats (Sabrina Petra Ramet, Balkan Babel, Oxford, 1996: 45-46).

Den politiska utvecklingen i republikerna under 1989-1991

Med den ekonomiska upplösningen av federationen pågick under 1989-1991 en slutlig politisk upplösning av federationen som skulle leda till utropanden av självständiga f.d. Jugoslaviska stater. Redan under oktober 1990 föreslog Slovenien och Kroatien en transformation av Jugoslavien till någon typ av konfederation. Men förslaget kom direkt att förkastas av Serbien och Montenegro medan tanken fick stöd av alla andra. Republikernas vilja att upplösa federationen visade sig i medborgarundersökningar som gjordes i frågan. 1990 ansåg 88 % av slovenerna att en upplösning var rätt. 93 % av kroaterna röstade för självständighet i maj 1991. En stor majoritet av albanerna i Kosova och en växande skara i Makedonien delade samma åsikt. I mitten av 1991 var anslutningen till självständighetssträvan bland slovener nästan 100 % (Ramet 1996:46). I början av 1991 gjordes flera försök till att motverka inbördeskrig genom flera serier av träffar. Men detta lede inte något vart och frågan var om det egentligen var någon mening med dialog så länge Milosevic var president för Serbien. Bosnien och den nyutnämnde presidenten Alija Izetbegovic förklarade att Bosnien skulle utropa sig till en självständig stat så fort Slovenien och Kroatien gjort det samma. I Montenegro delades åsikterna isär mellan pro- Serbien och anti- Serbien anhängare. Montenegro kom under starka påtryckningar från Milosevic regimen att underkasta sig en serbisk annektering. Flera "pro- regional autonomi" - rörelser skapades och växte bland muslimerna i Zandzak och bland serber i Kroatien och Bosnien.

Den Bosnien-serbiska ledaren Radovan Karadzic lovade att om Bosnien bröt sig ur Jugoslavien så skulle de serbiska delarna av Bosnien bryta sig ur den nya staten. Så kom till slut Sloveniens och Kroatiens självständighetsuppropande och den Jugoslaviska invaderingen av Slovenien och sen inbördeskrigen i Kroatien och självständighetsförklaringen och inbördeskriget i Bosnien.

© Adrian Kaba 2004-09-09

Litteraturförteckning:

Cohen, Lenard J. Broken bonds, Oxford 1995

Ramet, Sabrina Petra, Balkan Babel, Oxford 1996

Woodward Susan L, Balkan Tragedy 1995