Bengt Silverstrand i ett debatt med Adrian Kaba påstår sig känna till problemet till f.d. Jugoslaviens förfall - vilken ironi. Den socialdemokratiska själen har lämnat Bengt för länge sedan enligt dem skrivelse som han gör om problemet i fd. Jugoslavien.

Lite kort utan att vilja gå i någon debatt vill jag påminna Bengt och alla hans läsare att problemet i f.d. Jugoslavien inte började med hans och Karin Wegestål resa till Serbien, oavsett vilka som bekostade resan. Problemet började långt innan dess. Det som hände strax innan Bengt och Karin kom dit var bara slutet på en tragedi som hade påbörjat redan efter andra världskriget. Att gå så långt tillbaka känns inte aktuellt och därför väljer jag att skriva och beskriva lite om f.d. Jugoslavien under Milosevic tid.
Milosevic kom till makten långt innan Nato bombade Serbien, alltså 1989 precis 10 år innan Nato påbörjade bombandet av Serbien. Det renodlade kriget och det systematiska folkrensningen började när Milosevic kom till makten, långt innan konferensen i Frankrike och Rambouillet.

Eländet i f.d. Jugoslavien som började för länge sedan var anledningen till att jag kom till Sverige, långt innan kriget. Om inte jag hade gjort det så hade vi inte kunnat ha konverserat idag, jag och du Bengt.
Att prata så superlativt om Jugoslavien är ett hån mot de tusentalet mördade och fängslade människorna i f.d. Jugoslavien. Det gör man om man bara har ett längtan till monism och kommunism.

När Milosevic kom till makten. Serbien ockuperade Kosova, Montenegro och Vojvodina. Jag skriver ockuperade eftersom det var så det var i det bredaste ordets mening. Direkt efter Milosevics makttagande fick nästan alla albaner i Kosova lämna sina arbetsplatser. Tusental människor fängslades och hundratals mördades. Hela regeringen i Monte Negro, Vojvodina och Kosova fick flytta för att lämna plats åt Milosevic anhängare.

Nästan hundrafemtiotusen människor fick lämna sitt land på grund av hans politik, och detta redan innan kriget bröt ut. Milosevic var inte nöjd med att Serbien bara erövrade Kosova, Montenegro och Vojvodina, han gick länge än så, precis som Hitler. Hans hegemoniska politik startade kriget i Slovenien, Kroatien och i Bosnien Hercegovina. Om Bengt Silverstrand har glömt så vill jag påminna honom om att hundratusental människor dog på grund av Milosevics fruktansvärda krig, mer en tiotusen bara i Kosova. Flera tusen blev spårlöst försvunna. Även nu när jag skriver så finns det tusentals familjer som inte vet någonting om vad som hänt med deras kära och nära.

Jag håller med när det gäller att det blev mer eld i Kosova när UCKbörjade slå tillbaka. Vad skulle du ha föreslagit, Bengt? Att sitta och glo på när någon massakrerade dina egen barn och föräldrar eller att fly hela livet, att blunda och tro att Milosevic ska komma till insikt?
Nej, Bengt! Det som USA och NATO gjorde år 1999 var precis det svar som dåvarande regimen i Serbien förtjänande. USA stod en gång till för humaniteten och mänskligheten. Det var deras bomber som fick Milosevic att falla till slut för att senare dö som en starkare i ett fängelse i Holland. Med detta vill jag inte påstå att Nato, Kroatiens arme, Bosniens arme och UCK i Kosova inte har gjort några fel.

Att försvara Milosevic politik utan att gå in i djupet på problemet är mycket naivt. Att citera Bo Södersten som rekommenderade socialdemokraterna i Sverige den Titoistiska vägen är skrattretande. Att anklaga USA och Nato kan man göra bara om man vill anklaga dem för att inte ha ryckte in redan i Kroatien eller i Bosnien och Hercegovina - alltså att dem var för sent ute. Utan att för den delen ignorerar även de liv som släktes i Serbien i anslutning till Natos bombarderingar.

Det finns flera färger Bengt, så färgblidn är du väl inte!?

Jashar Berisha

En film med fakta om Kosova från:    

jashar berisha

Här kommer en stark film om kriget i Kosova. Man får ganska tydligt svar på frågan om varför majoriteten i Kosovas befolkning vill ha ett självständigt stat. Klick inte på länken om du är känslig!

                                                                                 

Jashar Berisha

Året som gick var ett bra år. Matti Ahtisaari hade samtal med parterna i Balkan, alltså mellan kosovarer och Serber. Hur mycket de träffades vet bara Ahtisaari men hur som hälst, han kunde komma fram till en lösning som än så länge står för den enda och bästa lösningen av problemet.

Kosovarer fick ge vicka mycket och utan något prestige lova det bästa möjliga status för särskild serber i Kosova. Serberna å sin sida har inte gjorde något under tiden som Ahtisaari medlade fred och letade efter en lösning förutom att förkasta och fördöma hela tiden det som Ahtisaari föreslog.

När Ahtisaaris plan inge gick igenom FN på grund av Rysslands veto, kom man med förslag om ytterligare samtal. Denna gången skulle samtalet vara "äkta", detta för att gå serberna till mötes. En team av tre ledande diplomater skulle leda dessa och sista datumet sattes den 10 december 2007. Efter intensiva möten mellan kosovarer och serber blev resultatet inte mer en vad Ahtisaari hade kommit fram. Kosovarer som prestigelöst hade gett vika för alla krav utan kravet på Kosovas självständighet kunde inte gå med att Kosova skulle bli som Hong Kong eller som Åland vilka var förslag som kom från Serbien.

Strax efter 10 december 2007 USA tillsammans med dem flesta EU länderna och många länder i världen kom fram till att det inte finns mera utrymme för att diskutera Kosovas status och att man väljer en annan väg att erkänna den nya landet Kosova.

I Kosova är livet inte lätt. Med massarbetslöshet och rädsla att investera i landet på grund av ovist status har livet blivit ännu hårdare. El, infrastruktur, arbetslöshet och mycket annat måste tas på fullt alvar och direkt. Det är många diplomater som hävdar att statusquon kan inte fortsätta i Kosova hur långt som hälst. Befolkningen är trött och något radikalt måste hända.

Valet i Kosova trots den låga valdeltagandet har sagt sitt vilket betyder att det blir regeringsskifte. PDK med Hashim Thaqi van stort och som det ser ut nu kommer dem att bilda regering med LDK. Både partierna står för garanti för mänskliga retigheter när det gäller serber och andra minoriteter i Kosova men samtidigt kommer de aldrig ge vika när det gäller Kosovas självständighet.

Å andra sidan är det president val i Serbien och där väntas vina den radikale ultranationalisten Tomislav Nikolic. Radikalernas ordförande sitter i Hag tribunalen. I dags lägger är han inte dömd  men det är en parti som aktivt har medverkat i krig och som även idag vill med krig föra Kosova och Republika Srbska i Bosnien till Serbien dessutom  är partiet totalt emot EU och mera närmande till Ryssland.

Det som väntas nu hända är att efter valet i Serbien i slutet av januari och början av februari kommer Kosovas riksdag att utropa Kosova som självständigt och då kommer länderna som har lovat att erkänna denna självständighet, erkänna en efter en. Detta är en diplomatiskt manöver för att kringgå en ny resolution i FN eftersom Ryssland skulle aldrig gå med på det.

EU har redan bestämt att man ska skicka till Kosova 1600 diplomater, poliser och lagman för att hjälpa landet att införa Ahtisaaris plan. Den 16 januari kommer Kosovas fråga igen i FN -s säkerhetsråd.

Trots fördröjningen, tröttheten, trögheten, arbetslösheten ser jag året som har gått som mycket positivt år och året 2008 som året som definitivt kommer Kosovas fråga att lösas. Jag hoppas att även Serbien har tillräckligt med kraft för att gå med de avtal med EU. Hoppas vid gud att inte radikalerna vinner i Serbien trots att dem andra partierna inte står så långt från radikalerna,  förutom två mindre partier som egentligen inte har så stort betydelse.

En mycket fint och trevligt år 2008 önskar jag alla minna läsare.

Med vänlig hälsning

Jashar Berisha

Hon offrade sitt liv för demokrati och ett bättre Pakistan!

Benazir Bhutto lämnade England för bara ett par månader sedan för att sätta press på nyvarnade presidenten, general Pervez Musharraf som styr Pakistan samt för att ställa upp i val.

Detta är katastrof för landet och oroande om vad som hända skall i denna del av världen. Pakistan är en av de länder som har atombomb och i dagsläge vet vi inte vilka krafter kommer att hålla i nyckeln till dessa raketer. Som det ser idag är Nawaz Sharif som kommer att konkurrera för att ta makten i Pakistan. Hur som hälst, ser jag detta med stor oro.

Jashar Berisha

 27 december 2007

Det serbiska parlamentet röstade på onsdagen för att inte underteckna något avtal som inte erkänner Serbiens överhöghet över landets sydliga provins Kosovo.

Skulle EU och Nato erkänna ett självständigt Kosovo tackar Serbien nej till eventuellt erbjudande om medlemskap i de två organisationerna enligt parlamentsbeslutet.

-Serbien godtar aldrig Kosovos oberoende, sade president Boris Tadic. Om Natos fredsbevarande styrkor inte förmår skydda Kosovos serbiska minoritet "står Serbiens armé redo".

Det serbiska parlamentet röstade på onsdagen för att inte underteckna något avtal som inte erkänner Serbiens överhöghet över landets sydliga provins Kosovo.

Skulle EU och Nato erkänna ett självständigt Kosovo tackar Serbien nej till eventuellt erbjudande om medlemskap i de två organisationerna enligt parlamentsbeslutet.

-Serbien godtar aldrig Kosovos oberoende, sade president Boris Tadic. Om Natos fredsbevarande styrkor inte förmår skydda Kosovos serbiska minoritet "står Serbiens armé redo".

 
Condoleezza Rice tal om USA -s utrikespolitik igår. Hon sa följande om Kosova.

                                    

QUESTION: The Kosovo talks seemed to not go terribly well the last round and I'm wondering if you would advise the Kosovars to put off any independence move until the diplomatic situation can be resolved a bit?

SECRETARY RICE: I think we have -- the United States believes that after the Troika effort -- which I think was a very good faith effort and frankly, produced more than many of us thought it might because it got the parties talking to each other one last time. But that effort is at an end and I -- over the next several weeks, it's going to be important to take decisions because not taking decisions about the status of Kosovo is not -- it will not be stabilizing for the Balkans. It'll be destabilizing for the Balkans.

And so we're working with -- very closely with our European allies. They are having a series of discussions within the European Union about a way forward. They're also -- we're all trying to reach out to the Kosovars to make certain that they are attentive to the responsibilities that they would get from the Ahtisaari plan. And we're reaching out to the Serbs to make sure that they understand that there is a European perspective for them.

But the fact is that Kosovo and Serbia are never going to be a part of the same state again. I think that's quite clear. It was the logic, really, even of 1244 that the special status accorded Kosovo as a result of the war. And the important thing is for these two peoples to get on with their futures.

But we will be consulting very closely with the Europeans. We'll be working through it. We'll be talking to the Kosovars. We'll be talking to the Serbs. And we will talk to all parties and this includes the Russians, because it is really incumbent on all of us to make sure that we take actions in the Balkans that are stabilizing, that allow us to bring to an end the tragic chapters and the tragic circumstances of the Baltic -- of the Balkan states so that the European construction can finally be completed some 17 years after the end of the Cold War.

Jashar Berisha
www.berisha.blogg.se

                  Me fat Bajrami & God Jul!        

Att jobba med människor och särskild med ungdomar innebär att ge och få kraft hela tiden. Idag var sista dagen för denna termin i mitt arbetsplats i skolan. Ett tjugo tal möte. En ville komma och prata om hur bra kompis han hade blivit med den han bråkade för ett tag sedan. En annan ville fråga hur han ska hantera ett konflikt som man hade hamnat i. Den tredje tog ganska bra tid tills han blev ärlig och erkände att han hade "hotat" en annan och ångrade djupt. En annan vill ge mig en kram och tacka för denna termin. En mamma ringde och tackade för denna året och önskade mig God Jul! Sedan kom ett 20 tal som skulle betala för resan vi ska göra till våren. Ett tio tal ville berätta vilka betyg man hade fått. Det var även dem som inte var så stolta men dem ville ändå visa för mig sina betyg. En annan ringer mig hem och ber mig om hjälp att får veta vilka betyg han har fått eftersom han var sjuk idag och kunde inte komma till skolan. Jag tror att han kommer att bli stolt när jag berättar för han vad han har fått för betyg.

Det är dessa möten som gör jobbet roligt, trevlig och som ger kraft för att leva, kämpa och gå vidare. Jag har under förra året skrivit i en insändare som publicerades i Helsingborgs Dagbladet att jag har aldrig mött någon ungdom som är omöjlig, så känns det varje dag jag jobbar med ungdomar. Det är dem bästa som vi har i detta avlånga land. Ungdomar har en förmåga att förstå så bra så det går inte att beskriva, men ändå klagar vi vuxna och klagar och klagar!!

När jag kommer hem, då fortsätter den vackra december dagen att rulla i samma trevliga takt som på jobbet. Min fru har spelat in skolavslutningen på mina barns skolaavslutning. Så underbart. Min son som går bara i 6: an, spelar gitarr för hela skolan, min dotter som går i 9:an sjunger och dansar för hela skolan. Jag tittar på hennes betyg och jag växer. 5 MVG, resten VG och en G i idrott. (jag har protesterat, hon skulle ha fått MVG i idrott också men här har man hittat på egen betygsystem som tyvärr sänker elever - det är vuxna som har hittat på det). Hur trevligt och fint det var när vår lilla hade sin Julfest har jag skrivit innan. Hur som helst, en mycket stolt pappa möter sina stolta barn och dagen fortsätter med sin förtjusning.

Även min ögonsten, min äldsta dotter som går i första ring har kämpat detta året ännu mer! Undra vad hon fick i provet som hon la så mycket energi på?   

Idag var en muslimsk fest, Bajram eller som man säger på arabiska Eid. Trots att jag och familjen inte tror på någon gud så fixade vi en fin middag med allt det innebär, Vi åt och det var verkligen gott. Under eftermiddag är min son på Jul middag på fritidsgården. Ett par minuter innan han slutar går jag till fritidsgården för att se hur han har det och tacka personalen där för ett mycket bra jobb dem har gjort under denna år med alla ungdomar. När vi kommer hem, tittar vi på Shrek 3 eller hur stavar man det?

Snart ska vi förbereda oss till Julafton, på listan stor, skinka, kalkon, prinskorv, köttbullare mm. Kalle Anka, godis och hela Jul karusellen, för att avsluta 2007 an  i Dalsland hos våra nära och kära.

Julklappar hos oss innebär nyårsafton klappar och vi köper under mellandagsrea, kan vara en tips för de som blev drabbade av Reinfeld regeringen.

Jag tacka en gång till moder natur att jag får leva med och möta alla underbara människor!

Fast, ärligt talat, vi vuxna kan bli mycket bättre!

Med vänlig hälsning och trevliga december fester till er alla!

Jashar Berisha

      Ringholm anmäler Bildt till KU!  

Läste i Helsingborgs Dagbladet att Ringholm har anmält Carl Bildt till KU på grund av att Bildt inte har anmält ärendet till EU nämnden. Är någon som kan ge en fördjupande förklaring vad detta innebär?  Jag tror inte att detta har något större betydelse i den stora sammanhanget men vad vill Ringholm uppnå med detta?

Med vänlig hälsning

Jashar Berisha

Ikväll lyssnade jag på ett långt intervju med Serbiens president Boris Tadic i Serbiens statliga TV. Jag undrar verkligen var är Serbien på väg. Tadic säger att i Kosova har inget gjorts för serberna som lever där. Inga framsteg överhuvudtaget och ingen trygghet när det gäller serbernas möjlighet att leva i Kosova. Han säger också att Serbien kommer aldrig att acceptera Kosovas självständighet. Han pratar om serber i Bosnien och Hercegovina, i Makedonien i Bulgarien, i Rumänien, Ungern, Kroatien och Montenegro och hur Serbien är garant för deras rätigheter. Han pratar precis som Milosevic. Jag kommer väl ihåg det och blir orolig.

När han pratar om serber i Kosova säger han att serber är otrygga. Detta är inte första gången han säger så, jag tror inte att det är sista gången häller. Jag håller med Tadic att serber i Kosova kommer aldrig att känna sig trygga så länge Han själv målar albaner och andra kosovarer som djävul och som de onda. Serberna i Kosova kommer aldrig att få lugn och ro så länge ledningen i Serbien hela tiden målar fan på vägen och inte rannsakar sig själv. Serberna varken i Kosova eller i Serbien kommer aldrig att må bra så länge inte staten Serbien går ut och ber om ursäkt för de grymheter de har gjort runt om i Balkan. Serbien och serber kommer aldrig att må bra så länge de inte vänder till verkligheten, den verklighet som säger att i Kosova lever en annan majoritet än den Tadic drömmer om och att kosovarer har rätt till att styra sig själva.

Nu när Kosovas självständigheten är så nära den kan vara och när alla vet att det inte finns något återvändo, varför går ut Tadic och Kostunica och eldar sina landsmän och serberna i Kosova till något som kan vara väldigt destruktivt för själva Serbien. Varför inte satsa på grannskap när de ändå vet att Kosova är förlorat för alltid? Varför inte uppmuntra serberna i Kosova till integration och samlevnad med andra Kosovarer och främst med albaner. Varför inte när alla andra i regionen gör det?

Jag följer medierna i Kosova väldigt nära och hör varje dag hur många nya hus man har byggt och bygger varje dag för serberna i Kosova. Varje dag återvänder serber från Serbien till de nybyggda hus som regeringen i Kosova har byggt trots den dåliga ekonomin. Å andra sidan kommer nästa varje vecka många kistor med albaner från Serbiens massgravar till Kosova. Trots detta makabra bilden som tyvärr är sann och albaner i Kosova vet om det, så är befolkningen mycket angelägen att lägga den onda bakom ryggen bara för att vandra framåt mot ett ljust framtid.

Min stora fråga är var är Serbien på väg? När ska serberna befrias från deras medeltida drömmar och leva i nuet. Det hade varit lättare för alla!

Jag är inte orolig att Serbien kommer att ställa till med ett ny krig, men jag är mycket orolig att Serbien kommer att bromsa många processer i Balkan som hade annars gagnat alla!

Med vänlig hälsning

Jashar Berisha

                                                 Ättekullaskolan

I onsdags hade min lilla dotter klassfest. Jag blev så imponerande av denna underbara kväll. Vi var många föräldrar och släkt till barnen som går bara i tvåan. Det var en hel timmers program med sång, dans och levande ljus. Eleverna var helt fantastiska. Ingen stod utanför och alla hade ett uppdrag. Först när man gick in i mediateket så stod det två elever och tog emot entré avgifter som kommer att gå till klassens framtida roliga händelse. Konferencier var givetvis två elever likaså trummisen. Det enda som vuxna gjorde var att byta skivor, spela gitarr och njuta av kvällen. Ett stort tack till klassen och lärarna som gav oss ett fantastiskt kväll.

                                            Jashar Berisha/ nöjd pappa

EU vill ge Serbien möjlighet att snabbt ansluta sig till EU och till och med är man bered att släppa kravet som man har haft på Serbien att lämna krigsförbrytarna till Hag. Det kallar jag för sjuk politik. Jag har ingenting emot att Serbien kommer med i EU, det skulle bli mycket bra ur säkerhetspolitiskt synvinkel, men varför ska man kohandla på detta visset. När man blandar kravet på överlämnandet av krigsförbrytare med Kosovas fråga då ser det riktigt illa ut.

Jag anser att kravet på Serbien ska stå fast att man ska lämna krigsförbrytarna till dumstolen i Hag, jag tycker till och med att kravet ska hårdnas om vi vill att dem ska hamna i fängelse innan de dör av ett naturligt död. För mig är det mycket svårt att förstå i vilket avseende är kravet på överlämnandet av Mladic och Karadzic till Hag knytet med Kosovas fråga. Detta är rent fjäsk och ett hån mot dem tusental anhöriga som miste sina nära och kära i den fruktansvärda kriget i Bosnien och Hercegovina.

Jag är mycket medveten om komplexiteten i den administrativa delen av Kosovas statusfråga med tanke på Russlands ställning i frågan. Bara därför ska inte EU tillåta Mladic och Karadzic gå fri och kanske till och med ställa upp på något val i Serbien under en snart framtid.

Att EU fegar gång på gång och alltid går tillmötes Serbien är ur min synvinkel mycket oroande. EU och den progressiva världen måste ställa tydliga krav på dem länder som begår brott mott mänskligheten. Här spelar inget roll vilket land vi pratar om.

EU bör ställa väldigt höga krav på den nya staten Kosova att ta hand om alla människor i Kosova oavsett vilken nationell tillhörighet  man har. EU ska vid behöv sätta till och med sanktioner på dem länder som inte efterlever de grundprinciper när det gäller mänskliga rättigheter och demokrati.

Kosova är en fråga i sig. Kosovas fråga, rätten, kravet och kampen för självständighet har varit upp sedan Kosova ockuperades från Serbien 1912. Långt innan Mladic, Karadzic, Milosevic, Seselj mm. föddes. Varför ska man fjäska. Jag tror inte att vi förebygger brott mott mänskligheten genom att fjäska.

Hoppas att det man läser på svenska media  idag är bara vad observatorer tror och inte något linje EU har valt.

Jashar Berisha

Jugoslaviens historia

Jugoslavien -

Jugoslavien som en nation och stat

Idén om en sydslavisk stat i Balkan föddes under 1800-talet. Den kroatiska intellektuella eliten som var de första som utvecklade tanken om en gemensam sydslavisk stat såg den gemensamma sydslaviska etniska, språkliga och kulturella arvet som en stark bas för ett samarbete och en möjlig politisk sammanslutning - enhet. En s.k. Jugoslavism såg sitt första ljus. Dessa idéer hade inspirerats av 1830- och 1840- talets så kallade Illyrianska rörelse som ville säkra de etniska, territoriella och språkliga rättigheter för kroaterna i den av Ungern kontrollerade Kroatien. Denna nationella uppvaknande hade i sin tur fått sin inspiration av den franska revolutionen. Den Illyrianska rörelsen uppmuntrade en kroatisk kulturell renässans som ett första steg mot en större politisk och etnisk sydslavisk union. Kroaterna och serberna tillhörde denna stora grupp av sydslaver tillsammans med slovener och andra slaviska invånare i Bosnien, Montenegro och Bulgarien. (Cohen, Lenard J. Broken bonds, sidan 4, Oxford 1995). I början fick dock dessa idéer lite stöd av serber, slovener och andra sydslaviska befolkningar. Serbiska intellektuella oroades över att det serbiska språket skulle marginaliseras av de kroatiska intentionerna som serbiska intellektuella ansåg rent lingvistisk tillhöra den serbiska nationen - vilket underminerade den gemensamma strävan för ett sydslavisk enande. Under 1848 års revolution mot den habsburgska monarkin kom dock samarbetet mellan serberna, som var under ottomansk herravälde, och kroaterna, som var under Österrike - Ungern, att intensifieras. Vilket på nytt stimulerade tanken om en sydslavisk nationalism och enande (Cohen 1995: 4). Ett försök till enighet gjordes redan i mitten av 1860-talet då den kroatiska biskopen Strossmajer och den serbiska utrikesministern Illja Garasanin kom överens om att jobba för en Jugoslavisk stat oberoende från både Österrike och Turkiet. Men utan en större och djupare förankring bland serberna om en Jugoslavisk ideologi så övergav serberna därför också samarbetet efter mindre än två år. Ett skäl till detta kan förklaras med att serbernas underordning i det ottomanska herraväldet skapade en serbisk underutveckling som i sin tur skapade en serbisk nationalism med intentioner om ett serbisk utbrytande ur det ottomanska väldet. Det var detta och inte idén om någon illyriansim och jugoslavism som var dominerande bland serberna (Cohen 1995:5). Den serbiska territoriella kampen under balkanska krigen 1912-1913 möte dock stor entusiasm bland unga slovener och kroater som såg serbernas militära styrka som en kraft som skulle bli en faktor i en framtida sydslavisk dominans av området. Därför föreslogs en sydslavisk stat med en serbisk maktdominans som det enda sätt att kunna förverkliga en statsbildning som kunde godtas av serberna. Serbien skulle spela den dominerande rollen i denna statsbildning som till slut bildades 1918 under namnet kungariket Jugoslavien (Cohen 1995:12-13).

Denna nya Jugoslaviska statsbildning kom att inrymma ett antal olika slaviska och icke-slaviska nationaliteter, så som serber - montenegriner (42 %), kroater (23 %), slovener (8 %), makedonier (5 %), bosniska och sandzakiska muslimer (5 %), samt albaner (4 %). Staten kom också att bli multireligiös med olika religiösa grupper så som ortodoxa kristna (46 %), katoliker (39 %) och muslimer (12 %) (Cohen 1995:13). Inom den nya jugoslaviska territorialstaten kom alltså olika nationaliteter och religioner att inrymmas. Denna territoriella indelning kom dock att skapa en del problem för det icke slaviska albanska nationen som innan balkankriget 1912-1913 rent geografisk var utspridd i västra delarna av Balkan: Albanien, västra delarna av Makedonien och södra delarna av Serbien (Kosova). Med bildandet av kungariket Jugoslavien kom den albanska nationen att rent territoriellt delas i två olika stater, Albanien och Jugoslavien. Sådana här geografisk utsprida och etnisk varierande historiska traditioner och subkulturella grupper kom att bli en stor utmaning för landets politiska ledarskap. Fast den inspirerande jugoslavismen och den sydslaviska enigheten under balkankrigen, som kom att skapa en sydslavisk stat, föreföll attraktionen för statsbildningen fortfarande begränsat för majoriteten i den etnisk och religiöst uppdelade landet. Dock kom det största framtida problemet för en legitim stat att handla om den konstitutionella uppläggningen. Det serbiska ledarskapet kom att totalt förkasta varje kroatisk och slovensk initiativ till att organisera landet utifrån federala linjer (Cohen 1995:14). Konstitutionen kom att tas 1921 där det Serb- kroatiska - slovenska folket gemensamt skulle styra den centraliserade staten. Rent praktisk kom det att förhålla sig på det sättet att den centraliserade makten och styret kom att ha sin bas i Belgrad (Cohen 1995:14). Motståndet till det serbisk centraliserad styret kom främst från det kroatiska bondepartiet som ville ha ett löst federativ konfederation istället. Dessa strömningar kom också från slovener, och både kroater och slovener var i allmänhet motståndare till en balkanisering av det kroatiska och slovenska folket som de ansåg sig kulturellt var mer europeiska. De såg en stark centraliserad serbisk styre som ett hot mot en europeisering av Jugoslavien (Cohen 1995:15). Ett annat problem som den nybildade Jugoslaviska statsbildningen kom att brottas med var det konstitutionella erkännandet av mindre slaviska folkgrupper som montenegriner och makedonier men också av icke slaviska folkgrupper så som albaner och ungrare, som inte alls fick några konstitutionella rättigheter. Den serbiska och kroatiska oppositionen ignorerade de etniska och politiska rättigheterna för de mindre små slaviska och icke slaviska grupperna då de endast valde att erkänna de tre, serb- kroatisk- slovenska, nationernas monopol över statsbildningen. Man kom därmed ifrån den pan- Jugoslaviska ideologin som tidigare generationer av kroatiska och slovenska idealister kämpat för (Cohen1995: 15). 

Jugoslavien som en federation

Den första inriktningen i en federativ indelning av landet kom, trots tidigare sebrisk motstånd, att ske i och med 1939 års Cvetkovic -Macek överenskommelse. Detta innebar att kroaternas begäran om en separat kroatisk nationell enhet tillgodosågs. Den nya kroatiska nationellenheten kom att utöka sin territoriella och politiska makt genom att innefatta delar av Bosnien och genom politisk självständighet i administrativa frågor med bas i Zagreb (administrativ region). Detta steg mot en federalistisk Jugoslavien gjordes i första hand som en uppgörelse mellan de två största etniska grupperingarna, serber och kroater (Cohen 1995:17-18). Under andra världskriget kom Jugoslavien att ockuperas av nazityskland. Under denna tid kom många regioner, främst delar av Kroatien att utnyttja situationen och påbörja terror och förföljelser av minoriteter. Det skapades oerhörda spänningar mellan serber och kroater som ledde till gerillakrigsföring mellan den nazistödda kroatisk ustasamilisen och den serbiska cetnik rörelsen som styrdes av den serbisk dominerade exilregeringen i London. Dock kom det Jugoslaviska kommunistpartiet (partisanerna) att bli en dominerande kraft i konflikten och i motståndet mot ockupationsmakten. Partiets mål var att öka den socioekonomiska progressen samtidigt som man ville ha en jämlik etnisk statsbildning inom en enad, federal och självständig Jugoslavisk stat (Cohen 1995:22). Man ville ha en pluralistisk stat med socialistiska influerade grundvärderingar. Partiets ledare, den kroatiska kommunisten, Josip Bros (senare Tito), ville ha en social revolution utifrån Marxistiska linjer och separata republiker och provinser utifrån de nationella begären inom ett federalt och självständigt Jugoslavien (etniska och kulturella regioner). Nära inpå krigsslutet av andra världskriget och nazisternas bebådade förlust valde kommunisterna som krigssegrare att planera sin framtida federala stat utifrån den sovjetiska enpartimodellen.

Bosnien med en heterogen befolkningssammansättning av både serber, kroater och muslimer kom, med serbernas och kroaternas förtretande, att konstitueras som en separat republik i den kommunistiska federationen. Det serbisk och kroatisk dominerade provinsen Vojvodina kom att bli en autonom provins till Serbien vilket gjorde många kroater besvikna då det trodde att detta skulle kompenseras för detta genom att Kroatien skulle få medparten av Bosnien. Vissa andra f.d. kroatiska territorier kom också att tilldelas republik status så som Montenegro och Vojvodina som en autonom provins till republiken Serbien. Den historiska regionen Sandzak som beboddes av serber och muslimer fick heller ingen status som republik utan delades mellan Serbien och Montenegro. En annan svår region var det serbisk medeltida hjärtlandet, i den gamla serbiska imperiet, Kosovo- Metohija som 1945 beboddes till 70 % av albaner. Efter krigsslutet kom Tito, trots en del av de albanska kommunisternas motvilja, att tilldela Kosova en status som en autonom provins till Serbien. Stora delar av de serbiskbebodda områdena i det under kriget självständiga Kroatien blev återigen införlivad i Kroatien. Andra regioner som fick status som republik var Makedonien och Slovenien (Cohen 1995:25-26). Partiet hade olika strategier när det gällde att hantera federationen och de regionala och etniska frågorna. Under första tiden av federationsbygge 1945-1952 utvecklades en ideologisk grundad politik med ekonomiska efterkrigsprogram som skulle eliminera landets tidigare etniska och regionala konflikter. Den mer decentraliserade makten inom den federala unionen kom inte först förrän senare in på 1950-talet. Innan dess var federationen byggd på den sovjetisk-federala modell där mycket av makten var centraliserad till den centrala partiapparaten med tydliga hierarkisk uppbyggda maktstrukturer (Cohen 1995: 26-27). Under hela 1950- talet kom regimen att liberalisera det politiska systemet och inför en mer human form av socialism genom att ändra policy gällande den "nationella frågan". Efter brytningen med Sovjet 1948 ville Tito stärka partiets legitimitet och kunde därför inte längre använda sig av metoder som ignorerade det djupt rotade känsligheten i de etniska frågorna som fanns hos stora delar av befolkningen. Dock kom den riktiga makten över republikerna och provinserna i det federala systemet inte att drastisk förändrats även efter liberaliseringen. Dock fick den lokala statsapparaten en mer auktoritär makt i och med starkare kommunala självstyren. Metoden att hantera de olika etniska och regionala konflikterna som dök upp den första tiden efter kriget var genom att sopa de under mattan eller genom att låt partieliten sköta det internt bakom stängda dörrar (Cohen 1995:28-29).

Under 1960-talets senare hälft, i och med maktfråntagandet av flertal top serbiska kommunistledare, så som vice presidenten Alexander Rankovic, började man byta strategier när det gällde det etniska mångfalden och konflikterna som var kopplade till de. Man började föra en mer pluralistisk politik, en mer "pluralistisk socialism". Regimen såg inte de etniska konflikterna som tabu eller som något man skulle sopa under mattan längre. Man kom att acceptera att de olika intressekonflikterna var normala och långtgående fenomen i den socialistiska evolutionen, och att sådana intressekonflikter skulle kanaliseras och institutionaliseras (se Anssi Passi, Törqvist 1995:62) bäst genom en politisk som gav ett mer vitaliserad federalistiskt system genom en ytterligare maktförskjutning. Detta lede till att landets republiker och provinser kom att få mer av den centrala politisk makten (Cohen 1995:29-30). Man kom dock under en kort period på 1970-talet att retirerar från den "pluralistiska socialismens" princip då Tito valde att använda politisk och militär makt mot en allt mer växande nationalsim. Flera nationalistorienterade kroatiska kommunister kom att arresteras.

Men med kommunistelitens starka grepp om makten och enpartisystemets maktgaranti fortsatte man i mitten på 1970-talet att decentralisera makten och införa mer av regional självförvaltning (administrativa regioner, se Törnqvist 1995:62). Man antog en ny konstitution 1974 som tillhandahöll en jämlik regional representation som inte utgick från någon proportionell basis. Istället för en stark och enhetlig centraliserad parti karakteriserades regimen numera av sex enheter lokaliserade i republikerna och i provinserna (Cohen 1995:32-33). Under 1970-talet hade alla delar av Jugoslaviens regioner ekonomisk bättre ställt än före kommunisternas makttagande efter andra världskriget. Men de ekonomiska och sociala skillnaderna mellan de rikare och fattigare regionerna av landet hade ökat markant. Största skillnaderna fanns mellan republiker som Slovenien och Kroatien och republiker som Bosnien, Makedonien samt Montenegro. Medborgare i de mer rika regionerna var tvungna att ta ett stort ansvar för de stagnerande delarna i landet (Cohen 1995: 34). 

Den sociala och ekonomiska utvecklingen under 1980-talet

De regionala ekonomiska och sociala skillnaderna ökade i en oerhört explosivt fart i takt med den försämrade ekonomiska utvecklingen under 1980-talet. Folk blev uppsagda från sina arbeten istället för att man sänkte deras löner. Man blev beroende av att den lilla privata sektorn i landet som skulle anställa alla de som förlorade sina jobb i det offentliga. Samtidigt drog man undan bena för dessa företag genom att begränsa möjligheterna för kreditutlåning pga. en rädsla för att prisinflationen skulle få ett större grepp om ekonomin. Arbetslösheten kom att variera under hela 1980-talet, från att knappt existera i Slovenien till att beröra 27 procent av den arbetsföra befolkningen i Makedonien och upp till 50 % av den i Kosova. De officiella jugoslaviska arbetslöshetssiffrorna 1984 var 14 % och 1988 nära 17 % (se: tabell 3-1, 3-2, Susan L. Woodward, Balkan Tragedy, 1995 s. 52). En underklass av arbetslösa och outbildade arbetskraft kom att bli stor grupp runt om kring de urbana områdena. Den stora arbetslösheten, speciellt bland unga och kvinnor, löne- och inkomstförsämringar och prisökningar kom att sänka hushållens inkomster till de inkomster jämförbara med nivåer tjugo år tidigare (Woodward 1995:51).

Tillväxten i landet kom att sjukna från en positiv tillväxt på cirka 5 % 1980 till en negativ tillväxt på -5 % 1990 (Woodward 1995: 55, tabell 3-4). Allt detta påverkade naturligtvis den federala budgeten och federationen kom i konstitutionell kris i slutet av 1990 när Slovenien, Serbien och provinsen Vojvodina vägrade att betala de federala skatterna. Denna kris förvärrades ytterligare när Milosevicregimen i Serbien stal ungefär1.8 miljarder dollar från de federala besparingarna för att fördela det bland det serbiska folket och därmed garantera sig en valseger i det serbiska valet. Detta gjorde de slovenska och kroatiska regeringarna rasande och de deklarerade att deras åtagande mot federationen nu var upplösta. Detta skapade naturligtvis en finansiell kris för federationen där många av dess åtagande mot de mer eftersatta republikerna i form av finansieringar i exportstöd, pensioner till krigsveteraner och till andra fonder kom att hållas inne. Bosnien kom att reagera på de uteblivna finansieringarna och påpekade att de också skulle frysa deras betalningar till federationen medan Makedonien och Montenegro enbart visade sitt missnöje med de uteblivna transaktionerna. Serbiens, Kroatiens och Sloveniens ovilja att betala in en del av sina skatteintäkter till federationen påverkade också landets försvarsbudget. Detta lede till att försvarsmakten inte kunde betala sina räkenskaper och förseningar av matransoner och andra nödvändigheter drabbade militären. Den ekonomiska upplösningen av federationen hade påbörjats (Sabrina Petra Ramet, Balkan Babel, Oxford, 1996: 45-46).

Den politiska utvecklingen i republikerna under 1989-1991

Med den ekonomiska upplösningen av federationen pågick under 1989-1991 en slutlig politisk upplösning av federationen som skulle leda till utropanden av självständiga f.d. Jugoslaviska stater. Redan under oktober 1990 föreslog Slovenien och Kroatien en transformation av Jugoslavien till någon typ av konfederation. Men förslaget kom direkt att förkastas av Serbien och Montenegro medan tanken fick stöd av alla andra. Republikernas vilja att upplösa federationen visade sig i medborgarundersökningar som gjordes i frågan. 1990 ansåg 88 % av slovenerna att en upplösning var rätt. 93 % av kroaterna röstade för självständighet i maj 1991. En stor majoritet av albanerna i Kosova och en växande skara i Makedonien delade samma åsikt. I mitten av 1991 var anslutningen till självständighetssträvan bland slovener nästan 100 % (Ramet 1996:46). I början av 1991 gjordes flera försök till att motverka inbördeskrig genom flera serier av träffar. Men detta lede inte något vart och frågan var om det egentligen var någon mening med dialog så länge Milosevic var president för Serbien. Bosnien och den nyutnämnde presidenten Alija Izetbegovic förklarade att Bosnien skulle utropa sig till en självständig stat så fort Slovenien och Kroatien gjort det samma. I Montenegro delades åsikterna isär mellan pro- Serbien och anti- Serbien anhängare. Montenegro kom under starka påtryckningar från Milosevic regimen att underkasta sig en serbisk annektering. Flera "pro- regional autonomi" - rörelser skapades och växte bland muslimerna i Zandzak och bland serber i Kroatien och Bosnien.

Den Bosnien-serbiska ledaren Radovan Karadzic lovade att om Bosnien bröt sig ur Jugoslavien så skulle de serbiska delarna av Bosnien bryta sig ur den nya staten. Så kom till slut Sloveniens och Kroatiens självständighetsuppropande och den Jugoslaviska invaderingen av Slovenien och sen inbördeskrigen i Kroatien och självständighetsförklaringen och inbördeskriget i Bosnien.

© Adrian Kaba 2004-09-09

Litteraturförteckning:

Cohen, Lenard J. Broken bonds, Oxford 1995

Ramet, Sabrina Petra, Balkan Babel, Oxford 1996

Woodward Susan L, Balkan Tragedy 1995

Nu när vi har passerat den 10 december hör jag på nyheterna att det finns en samförstånd när det gäller Kosovas fråga. Det är bara Cypern från alla EU länder som visar tvivelaktighet när det gäller Kosovas rätt att få självständighet enligt Ahtisaaris plan. Detta är givetvis mycket glädjande. Kosovas fråga får en mycket positivt lyft framåt. Det är bra, det är det kosovarer behöver höra nu i en sådan period som denna efter snart 8 år ovishet.  

Å andra sidan hör jag också oroande nyheter och den höga acceptansen som EU och världen visar för Serbien. Klart är jag inte för att man ska förnedra någon land. Det jag däremot tycker är beklämmande är att man ska alltid gå tillmötes Serbien.

Hur många gånger har inte EU och världen väntat på att dem demokratiska krafterna ska segra i Serbien. För att vara tydligt i mitt korta beskrivning är att nu pratar man att man ska vänta med något självständighetsförklaring tills Serbien har haft val i januari eller februari. Jag tror inte att detta håller i längden. EU och den progressiva världen måste en gång för alltid vissa att det är inte OK att förtrycka folk. Kosovarer har nu väntat länge. Tusentals kosovarer har offrat sitt liv för att komma ifrån Serbien. Serbien har å andra sidan låst sina positioner. Serbien har senare dag kommit med hot att om inte EU tillmötesgå Serbien så kommer Serbien att vända mot Ryssland, detta för att "bestraffa" EU.

Här gäller enligt hur jag ser på saken att man är tydlig med Serbien. Jag läste på en serbisk Internet sida att Mladic (krigsförbrytare generalen från Bosnien och Hercegovina) för två år sedan opererades och fick vård i Beograds militära sjukhus.

En aning orolig!

Min förskyllning och Dan Olweus har präglat min vecka som gick inklusive helgen och fram till idag.

Sedan i tisdags har jag varit sjuk. Feber, allmänt tröt, ont i halsen i bröstet och mycket annat. Först idag känner jag mig lite bättre och för att piggna lite till bestämde jag att bli frisk och var med på en studiedag i Sjöbo som jag tillsammans med 10 kollegor  från Helsingborg var. Det var ett lärorikt studiebesök. Vi skulle se hur långt har Sjöbos kommun kommit med deras arbete med Olweus programmet.

Olweus programmet är ett antimobbings program och den ende som är vetenskapligt baserat och som sprider sig nästan som min förskyllning världen runt. Programmet används i alla skolor i Norge och det är ett par kommuner i Sverige som har tagit steget att införa detta som den enda programmet när det gäller att jobba förebyggande mot mobbing. Jag personligen har börjat gilla metoden. Det känns ändå att jag har jobbat med detta flera år utan att veta vad den heter. Till dig som läser detta vill jag skapa lite intresse och nyfikenhet att undersöka vad Olweus står för. Här kommer ett länk till Olweus sidan.

Jashar Berisha

den 3 december 2007

Sören Sommelius är känd kulturdebattör som har skrivit många reseskildringar och bokrecensioner. Han har bland annat skrivit ett par böcker om före detta Jugoslavien. Jag läser ofta det han skriver med glädje. Sören har följt och följer väldigt noga vad som händer i forna Jugoslavien, vilket är mycket bra. Med andra ord, jag har stort respekt för Sörens penna och hans person.

Visst är detta en berättigad fråga. Jag är för att man skall bekämpa alla samhällssjukdomar var de än befinner sig. Ett välfungerande samhälle ska ha en solid ekonomi, ett demokratiskt valt samt icke-korrumperat styre. Ingen har rätt att förtrycka en annan på grund av dess nationalitet, tro eller politiskt tillhörighet, varken individer eller folkgrupper.

Jag tror att jag här är överens med Sören om detta är en del av det han vill uppnå med sin artikel när det gäller Balkan i helhet och Kosova i synnerhet. Alla som har läst publikationer av Sören sedan kriget bröt ut i det forna Jugoslavien vet att han var emot Jugoslaviens splittring. Sören var inte ensam om det. Personligen har jag inte haft någonting emot att den konstgjorda staten Jugoslavien blivit sex stater, jag har inte heller något emot att slutnotan blir sju eller varför inte åtta stater. Det är dock fruktansvärt att blod behövde spillas för att folket skulle uppnå detta.

Men varför störs Sören så mycket av tanken på ett självständigt Kosova? Varför visar han inte lite respekt för alla de kosovarer som under nästan 90 år har levt i ett helvete under det serbiska kungariket och sedan den konstgjorda staten som hette Jugoslavien? Varför har inte Kosovas befolkning rätten, enligt Sören till självständighet när han själv tidigare har hävdat att albaner har levt under apartheid? Är det svårt att förstå att förtroendet till Serbien är förbrukat och en gemensam statsbildning vore omöjlig efter allt som har hänt i Kosova. Det finns fortfarande tusentals albanska lik som ligger i massgravar i Serbien och tusentals anhöriga som väntar att ge dem en värdig begravning. Det finns serber också som sörjer sina soldater som stupade i Kosovas krig.

Jag har nyss kommit från Kosova och såg hur befolkningen har det där. Jag färdades inte som Rebecca West från stad till stad och by till by i före detta kungariket Jugoslavien, (läs Sörens artikel "Sista biten av Jugoslavien i London?" 22 augusti HD) men jag körde i hela före detta Jugoslavien. Jag var i Vojvodina, Serbien, Kosova, Montenegro, Bosnien och Hercegovina (Republika Srpska), Kroatien och i Slovenien. Jag försöker framförallt via inhemsk media men även andra medier ganska noga följa det som händer i dessa områden.

Intrycket man får från majoriteten av dessa stater är att de är nöjda med uppdelningen av det forna Jugoslavien. Folket i dessa länder ville leva i frihet och inte under serbisk hegemoni. Jag tror inte att det är många som idag sörjer att det forna Jugoslavien splittrades i sex stater, och jag tror heller inte att det blir så många som sörjer att en sjunde är på väg.

Jag var i Dubrovnik och såg den gamla staden som blev beskjuten av serbiskt artilleri. Jag såg nya bron i Mostar. Jag såg hus som ännu inte har renoverats sedan det fruktansvärda kriget i Bosnien och Hercegovina, jag såg bron i Sarajevo där "skotten i Sarajevo" ägde rum. Skotten som ledde till första världskriget och nya gränsdragningar och länder i Europa efter freden i Versailles. Jag såg platser med massgravar i många av dessa nya länder. Jag såg Kosova som trots "maffiagrupper" och fattigdom har aldrig mått så bra sedan 1912.

När det gäller maffiagrupper som härskar vill jag upplysa och försäkra Sören och andra att det är likadant i Serbien som i Kosova. De finns i Kroatien, Bosnien och Hercegovina, Montenegro och Makedonien. Men det har sin förklaring också. Dessa länder har och kommer att ha "spädbarnssjukdomar" ett tag till. Men trots allt såg jag folk som kände sig befriade, fria och det var stort. I alla dessa stater fanns det hopp om framtiden. Nya vägar, byggnader, nya företag. Det bästa som märktes var den nya andan som råder där, en sorts europeisk anda. Hoppet är tillbaka i de stater som en gång efter första världskriget tvingades in först i kungariket och sedan i Titos Jugoslavien.

Så vad föreslår du befolkningen i Kosova av dessa två alternativ: Att tvinga kosovarer leva under den serbiska nationalismen och förtryckt av den serbiska maffian eller att bilda en ny stat som på sikt bekämpar de samhällssjukdomar som finns där och att på sikt komma in i EU, kanske tillsammans med Serbien? Du vet kanske också att bakom den demokratiska fasad som Serbiens statsminister Kostunica visar för omvärlden finns en nationalism av samma mått som Milosevics. Du vet förhoppningsvis också hur mycket röster radikaler i Serbien fick i senaste valet. (Radikaler är ultranationalister och Milosevics socialistpartiet fick 95 av 250 platser i det serbiska parlamentet). Något tredje alternativ trots den optimism jag har, ser jag inte. Har du eller ser du ett tredje alternativ?

Jag är säker på en sak. Kosovas befolkning har inte den lyxen att sträva efter självständighet bara så där - av rent nöje. Det finns en orsak som tvingar folket söka sig från Serbien. Kanske rum 212 verkligen blir det rum där Kosova får självständighet (läs Sörens artikel "Sista biten av Jugoslavien i London?" 22 augusti HD) och Serbien kommer till insikt att Kosova är förlorat för alltid för dem. Ju förr desto bättre, ju fortare Serbien inser att de har förlorat Kosova desto fortare kan man börja samarbeta med grannen Kosova och tillsammans komma med in i den stora familjen EU.

Jag skulle vilja se en Sören som skriver mera nyanserat om Balkan. Artiklar som "Dayton skapade en mönsterstat", HD 5 april 2005, "10 år med Dayton", Skapade Dayton krig i Kosovo" HD 17 december 2005, "Sista biten av Jugoslavien i London?" HD 22 augusti 2007 och andra artiklar som Sören skriver och medverkar i är tecken på att han har ett djupt nostalgiskt förhållande till Jugoslavien. Jag får ibland en känsla att Sören tillsammans med Jan Öberg (Fredforskare från Lund) tillhör någon sörjande klubb i Belgrad. Jag beklagar sorgen - Jugoslavien har dött. Vi måste blicka framåt och få grannskapet att fungera.

Jag föredrar verkligen inte någon våldsam politik. Jag skulle gärna se att om någon gräns skall ändras så ska den ändras fredligt. Titta bara på Tjeckien och Slovakien, titta också på Väst- och Östtyskland. Länder går ihop och skiljs åt precis som i ett äktenskap. Inget äktenskap kan man hålla ihop med våld, inte hur långt som helst i alla fall. Det var inte Dayton som skapade kriget i Kosova, inte kriget i forna Jugoslavien heller. Det vet Jens Sörensen också (HD 17/december 2005, "10 år med Dayton 8: Skapade Dayton krig i Kosovo?). Det borde även Sören veta med tanke på hur nära man har följt utvecklingen. Det var den fruktansvärda Milosevicpolitiken som satte Jugoslavien i brand, den stat som en del tyvärr sörjer idag.

Att skylla USA för att ha skapat krig i Kosova är absurt och visar att man tydligt väljer sida i den fruktansvärda konflikten på Balkan, eller att man saknar verklighetsuppfattning. Man kan skylla USA för mycket men inte för detta. USA bör hyllas för den konstruktiva inställningen före, under och efter kriget på Balkan med en viss reservation för när de politiska, militära och humanitära insatserna kom igång. Sören bör ställa, eller kanske besvara dessa frågor istället: Vad gagnar det kosovarer att fortsatt tvingas leva i Serbien? Hur hade f d Jugoslavien sett ut idag om inte NATO och USA hade agerat?

Med vänliga hälsningar

Jashar Berisha/ Helsingborg

        
bilder från Krakow

        

Idag måndag den 29 oktober efter att på lördag och söndag besökt staden, samt gåt igenom den judiska kvarteret och besökt många kultur och historiska byggnader i denna stad som tar emot c:a 8 miljoner turister varje år, var dags att besöka Auschwitz och Birkenau.

För min del var detta första gången jag besöker förintelsens plats. Jag har aldrig trots mitt intresse för historia trot att grymheterna var så omfattande och så systematiska.

Trä barackerna i Auschwitz Birkenau är baracker som transporterades från Tyskland vilka egentligen var gjorda för 52 hästar. Barackerna hade 389 kvm men under förintelsens tid i Auschwitz levde från  500 till 800 personer i dem. Siffrorna är ungefärliga vilket betyder att när det var högtryck så bodde där upp till 1000 människor i en barka som var byggt för 58 hästar.

         

De bilder man får är så fruktansvärd starka. Jag personligen kommer att behöva tid att bearbeta allt jag har sätt. Det kan bero kanske på att jag har upplevt krig i nära håll, kriget i Balkan. Ett krig som är bara 10 - 15 år gammal, ett krig som ännu inte alla massgravar är upptäckta och alla som offrade sig i krig inte är begravda, en krig där det fanns koncentrations läger. Vi mins väl alla bilderna från krigsläger i Bosnien och Hercegovina. Att vi aldrig lär oss av historian, detta är fruktansvärd, fan vad vi människor är grymma.

Från Krakow/ Helsingborg
Jashar Berisha